Nepalresa 2011- reseberättelse Ulf Mossberg

Den 24 november lättade vi från Copenhagen Airport med slutmålet Kathmandu. Utresan gick via London och Dehli. Vi var min kusin Ingrid från Dorotea (4:e gången i Nepal), hennes väninna Lollo från Hoting och min fru Kerstin (båda för första gången) och jag själv för tredje gången. Vi hade planerat resan själva tillsammans med vår guide sedan många år, Pasang Sherpa. Det skulle bli 15 intensiva dagar.

 

Tidigare hade Ingrid och jag tillsammans varit uppe på baslägren både i Anapurna och M:t Ewerest. Den här gången skulle vi ta oss till Jomsom och upp till Muktinath genom "världens djupaste dal", med 8 000-meterberg på båda sidor. Tanken var att denna gång skaffa kunskap för att planera (för andra) möjliga resor, som inte kräver heroiska vandringsinsatser från resenärerna.

 

Den här gången var dock vår huvuduppgift, att representera Projekt Nepal vid Parents Day och då överlämna en gåva till föreningen. Vi hade också ett uppdrag att överlämna en gåva från min Rotaryklubb. I vår reseplanering avsatte vi totalt, 5 av de 13 disponibla dagarna, till olika aktiviteter i Kathmandu , huvudsakligen med Biva och Birendra från Asphodel School inblandade.

 

Vi möttes på flygplatsen av både Biva och vår guide Pasang. När vi anlände, var det mitt i en vecka med festivalfirande. Nepaleserna var lediga från arbete och skola. Det kryllade av människor och fordon överallt på de trånga gatorna till sent på kvällarna. Smällare ekade mellan husväggarna och kvällshimlen lystes upp av raketer då och då.

 

Redan första kvällen tog Biva och Birendra med oss till en fest i Birendras klubb (någon form av välgörenhetsklubb). Där bjöds på mat och dryck, tal och underhållning, som så småningom övergick i allmän "singeldans", där vi snabbt rycktes upp på golvet. Under dansen ställdes ett stort fat ut på golvet där de dansande slängde sedlar, som skulle gå till behövande barn. Tur att vi redan hunnit växla till rupies. En härlig stämnig och en bra start på vår Nepalvistelse.

 

Vi hade som vanligt bokat våra rum på Hotel Kantipur i Thamel. Ett litet billighetshotell , (i 20-dollarsklassen för ett dubbelrum), som är riktigt trevligt, när man väl kommit innanför den anspråkslösa entrén. Det känns bra att bo på ett sätt, som inte sticker i ögonen, på de vi besöker. Dessutom är frukostarna på taket, med utsikt upp mot Aptemplet, härliga på mornarna.

 

Innan Pasang kom till hotellet gick vi ut för att handla en del saker inför vandringen. Man kan konstatera, att de som planerar att resa på trekkingtur i Nepal, kan köpa nästan allt till fantastiska priser. Det enda man bör göra, är att köpa kängor och gå in dem på hemmaplan.

 

Jag sade att vi kom mitt i festivalfirandet. Vi fick snabbt klart för oss, att de olika dagarna hade var sitt "tema". Dagen innan vi kom var kråkans dag. Dag två var det hundens dag. Dag tre var det kon´s dag. Den dagen hämtades vi av Biva och åkte till den "nya" skolan och möttes på skolgården av några elever med en ko i ett rep!

Den fjärde dagen var det lyckogudinnans dag. Då skulle alla hem tända ljus och affärerna hade ljus och dekorationer utanför på gatan. Här och var dansade barnen i färgglada kläder på trottoarena.

 

När jag var i Kathmandu senast, för fem år sedan, hade skolan just fått en uppsägning av hyreskontraktet för den gamla skolan. De som var med då, vet att det fanns en möjlighet att köpa loss tomten och rädda skolans investeringar i nya lokaler, för en summa på 2 miljoner kronor. Jag tyckte det borde vara överkomligt. När jag kom hem vände jag mig till SIDA och erbjöd dem hela konceptet. För två miljoner skulle de få en fungerande skola för 450 elever, en organisation i Sverige (Projekt Nepal) som svarade för hela projektets skötsel helt utan kostnad för SIDA. Jag kan garantera, att något sådant projekt hade SIDA inte och har tyvärr fortfarande inte. Svaret jag fick var "Vi sätter inte pengar i fast egendom "! Men att skicka 200 miljoner kronor till olika korrupta regenter i Afrika, utan någon koll, det gör man utan att tveka. Kommentarer överflödiga! Nu fick jag sagt det.

 

När vi kom till den nya skolan, kunde vi se, ett par kvarter bort, en 17 våningar (3 under jord) hög byggnad på den gamla skoltomten. När jag såg den, blev jag naturligtvis orolig även för den nya skolan, som också etablerats på ofri grund. Risken finns ju, att området håller på att bli intressant för investeringar i nya komplex, vilket ökar sannolikheten för ökade hyror och risk för uppsägning.

Vi gick runt på den nya skolan. Man måste säga, att Biva och Birendra gjort underverk med de knappa resurser de förfogar över. Man har ordnat 13 klassrum och några specialsalar, såsom bibliotek, musikrum och datorrum. De yngsta som har bottenvåningen har fönster, medan de andra liksom tidigare är fönsterlösa, med allt vad det innebär av kyla respektive värme under årets olika årstider. Man har gjort ett helt nybyggt plan på en av de tidigare byggnaderna. Man hoppas fortfarande på att få ihop pengar för att sätta in fönster där.

 

Jag måste erkänna, att jag ser en risk i hela upplägget, vilket jag också tog upp med Biva och Birendra, i ett enskilt samtal. Ju mer de investerar av egna medel i byggnaderna, ju värdefullare blir byggnaden för ägaren, med ökade krav på höjd hyra. Något som skolan med nuvarande ekonomi har svårt att möta. Man hänvisade till att man i den kommande månaden skall omförhandla hyran för ytterligare tre år. Jag bad dem ta hjälp av någon erfaren jurist, och försöka få med en klausul, där förbättrande investeringar i byggnaden skall kompenseras vid en uppsägning. Jag är inte övertygad, om att de lyckas med detta. Kontentan av det hela är, att om (och jag menar bara om) vi skulle lyckas få fram pengar till att sätta in fönster i den nya våningen, riskerar vi då att påskynda hyreshöjningar och minskar möjligheten för skolan att vara kvar? Kan vi över huvud taget locka någon eventuell finansiär att sätt pengar i ett så osäker projekt. Jag tror inte det.

 

Skolan har f.n. 428 elever, varav 20 flickor och 25 pojkar är helinackorderade. De bor i två sovsalar i direkt anslutning till Bivas och Birendras bostad. Det innebär att dessa måste gå igenom pojkarnas sovsal, för att nå sin dörr in till den egna "våningen". Deras "våning" består av ett rum med två dubbelsängar, en lite större än den andra, samt en bokhylla, ett akvarium och en stol. Här bor de med sina två barn en flicka på 15 år och en pojke på 10 år. Dessutom har de fortfarande ansvaret för en flicka på 19 år, som de haft sedan hon var liten, då hon blev föräldralös. Den flickan studerar nu i Indien. Medan vi var där, var flickan hemma och skulle resa tillbaka, samtidigt som vi lämnade Nepal. De vågade inte skicka henne ensam på tåget (flyget för dyrt) utan Biva reste med henne, så att hon kom fram ordentligt. Den tågresan tog Biva tre dagar i vardera riktningen. En dag med buss till gränsen och därefter 2 dagar med tåg till slutmålet. Förutom dessa barn har de tagit det personliga ansvarety för två små föräldralösa pojkar, som bor i sovsalen.

Det finns människor, som frågat mig, om Biva och Birendra lever gott på sin skola (inte minst med tanke på friskoledebatten här hemma). Svaret är enkelt. De utför en ideell insats under omständigheter, som ingen av oss någonsin skulle stå ut med. Heder åt dem.

 

Dag tre kom Biva och hämtade oss och tog oss med till Aptemplet, där enligt sägnen Buddas ben ligger begravda under Stupan. Det är ett gigantsikt tempelområde dit man vallfärdar från många länder. Ett mycket intressant utflyktsmål. Efter lunchen åkte vi till skolan igen. Vi såg oss runt i lokaliteterna och träffade några av lärarna och barnen, som fanns på plats trots att skolan inte var igång.

Jag fick ett nytt tillfälle att prata i enrum med Biva och Birendra och fick följande fakta. Man har 14 lärare och 6-7 övriga anställda. Hyran är 80 000 rupies i månaden (c:a 8 000 sek). De var bekymrade över kostnaderna . De har belånat en privat tomt, som de har i utkanten av staden, för att bekosta investeringarna. Biva var bekymrad över "arbetsgivaravgiften" på 1 % på lönesumman, som skulle betalas in varje månad. Jag kunde inte låta bli att tala om att vi har en motsvarande avgift på 32 %. Men det är klart, att ett samhälle, där en skatteavgift på 1 % är bekymmersam för medborgarna, inte kan ha några större resurser att sätta på gemensamma infrastruktur- och välfärdsprojekt. Väg och gatuunderhåll verkar t.ex. inte existera.

 

Dag fyra kom Pasang med en systerson (16 år) Dawa, som skulle följa med på trekkingen. Vi flög första dagen till Pokhara och övernattade där. Dagen därpå tog vi ett tidigt flyg till Jomsom. P.g.a. vindarna kring Jomsom startar flygen dit inte senare än 10.00 på förmiddagen. Vi gick upp 5.45 och åkte till flygplatsen. Men på grund av dåligt väder i Jomsom fördröjdes starten. Först 10. 00 kom vi iväg med siste planet. Flygturen var en höjdare, för den som gillar närhet till mark och tvära kurvor. Inga problem. Landningen gick bra.

 

Från Jomsom hade vi hyrt en Jeep, som skulle ta oss upp till Kagbeni på 2 800 m, där vi skulle övernatta. Det blev lite sturl med att få tag i Jeepen, så vi beslöt att äta lunch i Jomsom. I princip ingick kyckling i alla måltider under resan. Men den dagen bestämde jag mig för en hamburgare. Jag trodde inte man kunde misslyckas med en sådan rätt. Men det kunde man. Hamburgaren var stor och låg mellan två vita brödskivor. Vad hamburgaren var gjord av, vet jag fortfarande inte, men den var inte lätt att få ner. Och brödskivorna var torra och korniga så att det dammade, när man andades på dem. Enda chansen att få ner maträtten var att ösa på ketchup, något som jag aldrig annars använder. Ändå lyckades jag inte få ner hela, utan tvingades till min skam att lämna mat på tallriken. Gott råd, ät kyckling!

Resan med jeep upp till Kagbeni gick på en mycket stenig och dålig väg, om man vill vara snäll och kalla det för väg. Det var en imponerande utsikt över Nilgiritopparna (över 7 000 m), när vi körde upp till Kagbeni. Där tog vi in på en liten trevlig lodge, New Asia. På kvällen kom kalla vindar uppifrån bergen, och det blev långa underställ i sovsäcken.

 

Nästa morgon satte vi på oss ryggsäckarna och vandrade upp till Muktinath på 3 450 m. Det var en ganska brant stigning, men med hänförande utsikt över bergsmassiven. Väl uppe vid nästa lodge tog vi en sväng upp ytterligare några 100 m, till ett kloster. Ett intressant besök.

Dagen efter gick vi upp till en lodge på 4 200 m och åt lunch, för att sedan vända ner till Kagbeni igen. Det tyngre bagaget hade en jeep fraktat från Muktinath till Kagbeni. Den bilen tog oss sedan åter till Jomsom. Från Jomsom kunde man se Dahlagiri över 8 000 m) på ena sidan. På andra hade vi Anapurna, som är lika högt. Mäktigt.

Från Jomsom for vi dagen efter till Gasa längs usla "vägar". Jag kommer tillbaka om vägar och trafik lite senare. Vägen till Gasa gick på mycket smala och leriga (hade regnat på natten)vägar, med branta stup på ena sidan. Plötsligt slog det till under bilen, men vi fortsatte ett tag till. Men efter en stund stannade chauffören , då styrningen slagits sönder. En ny liten buss rekvirerades och färden gick vidare. Vi mötte en annan buss på ett ställe, där det egentligen inte gick att mötas. Efter väldigt mycket lirkande och skickligt manövrerande var bussarna helt jämsides, med borttagna backspeglar och ett avstånd på ett par cm(!) längs hela bussidan. Intressant.

 

I Gasa lämnade vi bussen och fortsatte till fots till Tatopani. Det var en vandring på 4 timmar. Men den sista timmen gick vi i mörker med pannlamporna tända.

Morgonen efter gick vi ner till de varma källorna och funderade att på att hoppa i, men det blev inte av. Tatopani var en oas. Som att sitta i en djungel. Över huvud taget var det förvånande med växtligheten. Vem hade väntat sig att uppe i bergen sitta och titta på blommande bananplantor och citrusfrukter? Från Tatopani bar det iväg i jeepen igen på de slingrigaste vägar man kan tänka sig. Det är inte bara vandringar, som kan upplevas som äventyrliga. Även en jeepresa kan vara en upplevelse värd att minnas. Gyttjiga vägar med branta stup utan skyddsräcken. Men bilförarna är skickliga, så vi (åtminstone jag) kände oss trygga.

När det var ett par timmars vandring kvar, släpptes vi av och fortsatte till fots. När vi kommit halvägs, såg vi en traktor med släp, som vält nerför stupet. Den hade uppenbarligen haft ett mycket stort överlass med sädessäckar, och folk försökte rädda vad som räddas kan i forsen nedanför. Ett 20-tal säckar stod redan uppe på vägen, men det var mycket kvar. Vi fick reda på att olyckan hade hänt två dagar tidigare.

Dagens slutmål var Beni, där Pasang mötte upp efter att ha ordnat logi. Beni var en helt ointressant ort. Så vi gick till sängs tidigt, för att starta i god tid för resan med egen buss (plats för 15 personer för oss 6) till Citwan National Park nere vid Indiska gränsen.

Efter en bilfärd på c:a 10 timmar var vi framme i Citwan. Tyvärr hade inte chauffören någon kännedom om var Citwan Jungle Lodge låg. Så efter mycket letande i mörkret, fick vi med en lokal hotell anställd, som visade vägen. Ingrid och jag hade ju varit där för 10 år sedan, men hittade ju inte bättre för det.

I Citwan hade vi en heldag med elefantsafari, djungelvandring och försök att från ett lastbilsflak finna en tiger eller en noshörning. Tyvärr fick vi bara se fotspåren. Men det var en upplevelse ändå.

 

Efter en andra natt i Citwan återvände vi till Kathmandu . Det blev ytterligare en dag med intensiv bilkörning. Efter så mycket bilåkande kan det vara värt att säga några ord om trafiken i Nepal. Man blir ganska snart klar över, att teorilektionerna enbart innehåller en regel. "Eftersom det är vänstertrafik, skall man i görligaste mån hålla till vänster på vägen". Allt vi lärt oss om omkörningar, trängningar, möten i kurvor och före backkrön och användning av tutan verkar inte existera. Vår busschaufför använde tutan mer under en mil, än jag gjort under hela min senaste bils livslängd. Och den har ändå nu gått över 37 000 mil.

I början kändes det som att köra en gocarttävling på en tvåfilig väg, med två, lag som körde åt var sitt håll och där båda lagen bestämt sig för att vinna.

Detta låter ju livsfarligt, men efter att ah suttit med så länge på vägarna, fann jag ett mönster, som vi inte har. Det gjorde, att jag till slut kände mig rätt trygg. Det är tre parter på vägen. Den som tutar och kör om, den som blir omkörd och tutar och den man möter strax före backkrönet. Alla är helt inställda på, att någon kommer på fel sida vägen. Den som kör om tutar och trycker sig brutalt in i den lilla möjliga luckan. Den som blir omkörd, bromsar snabbt in och vidgar luckan. Och den vi möter har förutsett ett möte och minskar snabbt sin hastighet och håller långt ut på vänsterkanten utan att blinka och visa irritation. Alla gör detta utan prestige och därför fungerar det. Likadant är det på alla smågator i städerna, där fotgängare, bilar och motorcyklar försöker samsas på de smala gatorna. Man tutar, knuffar och tränger sig och någon får ett minimalt försteg och släpps fram. Ingen blir arg och irriterad. I Sverige hade det slutat i slagsmål. Vi har mycket att lära.

Jag erkänner, att jag den första sträckan på väg från Citwan bad chauffören att dämpa takten lite, men utan större effekt. Vad jag inte visste var, att våra väskor hade hamnat på en buss, som startat en kvart tidigare. Men när chauffören gjorde en spektakulär omkörning i hög fart och därefter tvärbromsade framför nosen på den omkörda bussen förstod jag att något inte var som det skulle. När väskorna var i vår buss gick det mycket lugnare.

 

Näst sista dagen hade vi en lugn start innan Biva, Birendra och Astha, vårt fadderbarn från 2001, som gick ut skolan våren 2010, hämtade oss på hotellet. Vi åkte till skolan för att fotografera skolans lokaler och våra fadderbarn från Helsingborg, ett löfte jag givit mina vänner. Vi överlämnade också fyra kompletta ställ (nr 1-15) fotbollströjor, som jag haft med mig från Helsingborg. I klubbarnas ungdomsavdelningar används tröjorna bara en säsong (c:a 20 matcher) därefter skänks de bort, förutsatt att de hamnar utomlands, annars slängs de! Allt för att kunna sälja reklam nästa säsong också. Tala om överflödssamhälle.

Efter lunch var vi hembjudna till Pasang och hans familj på lunch. Ett mycket trevligt och givande besök. Eftermiddagen ägnades åt sightseeing, som på kvällen avslutades med en avskedsmiddag för Pasang och Dawa.

 

Så var den stora dagen äntligen där. Det var Parents Day. Skolans största händelse. Inbjudan hade sänts ut i fint tryck till föräldrar och andra gäster. På inbjudan, som jag inte sett tidigare, framgick det, att jag var utsedd till Chief Guest, den största hedersbetygelse man tydligen kan få vid denna dag. På inbjudan stod också, att tillställningen började 10.00 sharp. Vi insåg så småningom, att detta betydde vid 1-tiden. Det innebar, att vi först åkte till skolan och åt lunch och umgicks med lärare och barn, innan det var dags att resa iväg till det kongresscenter där högtidligheten hölls. Totalt var det omkring 800 deltagande barn, föräldrar och andra gäster.

Vi bjöds på en magnifik föreställning med sång och dans och musik av elever i alla årskurser, samt tal av Biva, Birendra, skolans ordförande, landets överbefälhavare (som delade ut Hansis stipendium) och till slut av mig. Tillställningen varade i över 5 timmar. Jag överlämnade en penninggåva från Projekt Nepal samt 4 laptops från min Rotaryklubb. Den underhållning vi bjöds på var av så hög kvalitet, att jag utan att tveka vill påstå, att ingen svensk skola skulle kunna åstadkomma något liknande . Jag hade förberett ett litet tal, men när Birendra på nepalesiska (jag kunde gissa mig till vad han sade, då han nämnde både Hansi och Luleå Universitet) och Biva på engelska hade talat, var inget kvar av mitt tänkta inlägg. Så det fick bli improvisation. Inte blev det lättar av att alla förmodligen längtade hem efter alla stillasittande timmar. Talet blev kort, men jag fick med vad jag skulle.

Kvällen avslutades med en avskedsmiddag med Biva och
Birendra.

 

Hemresan gick via Dehli och Milano till Köpenhamn. En behaglig resa och en skön avslutning på två underbara veckor hos våra vänner i Nepal.

 

Tack och adjö för den här gången.

( Klicka på bilderna för större )

Vi möttes på flygplatsen av Biva och Pasang. Ingrid och jag kom också med på bilden.
Samma kväll bjöds vi på fest i Birendras klubb. Kerstin, Ulf, Ingrid och Lollo flankeras av Biva och Pasang.
Vi välkomnas på skolan på kon´s dag. Bivas dotter och son står till höger på bilden.
Köket som servar familjen och alla internatbarnen.
Två av lektionssalarna. Utan fönster och trångt.
Två av lektionssalarna. Utan fönster och trångt.
Datorsalen bl.a. med de nya datorerna som vi fick via Rotary´s U-fond i våras. Kopieringsmaskinen står i Birendras kontor.
Biva i biblioteket.
Loftgång utanför några av klassrummen.
Flickornas sovsal.
Biva´s och Birendra´s hem
Skolans torkskåp för tvätten.
Biva och Ulf går igenom fadderbarnslistorna.
Lag med fotbollströjor från Hittarps IK.
Lag med fotbollströjor från Hittarps IK.
Glädje på skolgården, med resenärerna i bakgrunden.
Parents Day. Vi välkomnas till kongresscentret av Biva och Birendra.
Ulf tänder ljuset, som ett tecken på att Parents Day är invigd.
Biva och Nepals överbefälhavare vid invigningen.
Barnens underhållning.
Barnens underhållning.
Barnens underhållning.
Barnens underhållning.
Barnens underhållning.
Barnens underhållning.
Ulf delar ut ett stipendium till en av eleverna.
Utdelningsceremoni vid överlämnandet at gåvobrevet från Projekt Nepal och laptops från Helsingborg Berga Rotaryklubb.