Nepalresa 2012- reseberättelse Gerd brandell

19 nov – 4 dec 2012

Deltagare i resan var undertecknad Gerd och min man Lennart, Bjärred, som båda är medlemmar av Projekt Nepal, vår dotter Karin och son David, Davids sambo Klara, alla Stockholm, och Klaras mamma Birgitta, Luleå.

 

David och Karin föreslog för ett år sedan att vi skulle vandra tillsammans längs Annapurna Circuit. Det var med viss tvekan jag bestämde mig för att följa med. Jag har aldrig tidigare vandrat på så höga höjder, men efter genrep i juli i Sarek kände jag mig beredd. Birgitta har i unga år gått hela Annapurna Circuit men för oss andra var detta första besöket i Nepal.

 

Mot slutet av sommaren började vi planera på allvar. I samband med det fick vi besök av vännerna Karin och Anders Holmqvist. Vi fick veta en hel del om deras resor till Nepal, om APS och om Projekt Nepal. Jag hade hört talas om projektet när det var nytt 1999, då Lennart och jag fortfarande arbetade vid LTU. I september träffade jag David Broström och Helena Lilja. Jag fick veta mer om skolan och tanken väcktes att vi skulle besöka skolan i samband med vår resa. Strax innan vi gav oss av fick vi besök av Ulf Mossberg som berättade om sina resor till Nepal och om Parents' Day – se hans reseberättelse från 2011. Tack vare alla dessa kontakter fick vi utomordentliga tips inför resan, nyttiga adresser och kunskap om APS. Allt visade sig vara mycket värdefullt för oss.Tack!

 

Vi flög från Kastrup respektive Arlanda via Doha till Tribuvan (Kathmandu) med Qatar Airways och landade den 19 november vid lunchtid. Vi lämnade Kathmandu och Nepal den 4 december på kvällen (Klara, David och Birgitta) och den 5 december på eftermiddagen (Gerd, Lennart och Karin). Av de 15 dagarna i Nepal använde vi 11 för vandring i bergen, 2 för busstransporter mellan Kathmandu och Besisaharoch en för att turista i Kathmandu. Sista dagen deltog vi i Parents' Day på skolan. Tyvärr kunde vi inte stanna längre, eftersom flera av oss jobbar eller pluggar och måste tillbaka.

 

APS, Parents' Day och skolbesöket

Vi fick ett varmt mottagande med välkomstkransar av Bivavid ankomsten till Tribuvan Airport. Senare den dagen besökte vi skolan, träffade hela familjen och bjöds på middag i skolans lilla matsal. Vi överlämnade gåvorna från föreningens medlemmar fvb till barnen.

 

Efter vår vandring, dagen innan Parents' Day, besökte jag skolan på egen hand under förmiddagen. Med undantag för de äldre eleverna och deras lärare var alla ivrigt upptagna med förberedelserna för den stora dagen. Jag hälsade på alla klasser och flera av lärarna ochgick igenom programmet för Parents' Day tillsammans med Biva, med plats för ett tal av mig från föreningen. Planeringen var ännu inte definitivt klar. Jag lämnade Biva en aktuell förteckning från Helena Lilja över faddereleverna.

 

På Parents' Day tog vi taxi från Tibet Guest House i Tamel till skolan vid 10-tiden. Planen var att programmet, som ägde rum i Nepal Academy Hall, skulle börja klockan 11. När vi kom till skolan var barnen fortfarande kvar och transporten organiserades. De äldre barnen kunde gå medan de yngre åkte buss. Innan vi gav oss iväg fick vi gåvor och bjöds på jättegod dal bhat som Bivas mamma lagat i skolans kök.

 

Vi togs emot i Academy Hall vid 12-tiden som hedersgäster och fick kransar, sjalar och blommor. Vi smyckades dessutom med stora runda brickor där det stod "ChiefGuest" eller "Special Guest" och med dekoration av veckat siden runt om. Vi kände oss litet utklädda, men fann oss. Salen var fylld av föräldrar, barn, lärare och andra inbjudna. Många av barnen befann sig bakom scenen.

Lennart och jag invigde dagen genom att gemensamt tända en låga. Det preliminära programmet som jag sett dagen innan bestod av 37 punkter, men verkade ha utökats. Flera personer höll tal och två inbjudna skådespelare medverkade, men den största delen upptogs av uppträdanden av barnen. Mandira (Bivas äldsta dotter) var konferencier, ett uppdrag som hon skötte med glans. Ibland hände något oväntat och det gjordes ändringar i programmet, men hon behöll lugnet hela tiden och fick det att flyta på. Alla barn verkade delta på scenen eller i orkestern. Det var sång, dans, musik, karate och teater. Allt var välrepeterat och många av barnen hade fina dräkter – inhyrda enligt vad Bivasenare berättade för mig. Lärarna hjälpte de minsta på scenen. Alla uppträdde frimodigt och såg glada och proffsiga ut.Birendra höll ett långt tal på nepali om skolans verksamhet under året. Biva höll tal på engelska och läste upp hälsningen från föreningen.

 

Vi fick alla ta plats på scenen för fotografering tillsammans med avgångseleverna och förärades "token of love" i form av en tavla med vackert utsnidad träram. Lennart och jag delade ut diplom till avgångseleverna och jag delade ut de två Hansi Gelter-priserna.De eleverna var överlyckliga!

När tiden närmade sig fem och vi snart måste ge oss av till flygplatsen fick jag äntligen hålla mitt tal, som jag skrivit sent kvällen innan. I samband med det överlämnade jag gåvan från föreningen och det fina gåvodokumentet, som lästes upp.

 

Biva följde med till flygplatsen för att vinka av Birgitta, Klara och David, trots att vi alla försökte övertala henne stanna kvar och lyssna på resten av programmet. På kvällen bjöd vi Biva, Birendra och Binayak (sonen) på middag på restaurang. Dagen därpå kom Biva och Birendra förbi hotellet för ett sista farväl och överlämnade då ännu fler gåvor, denna gång till föreningen. Vi pressade packningen ytterligare för att få rum med allt.

 

Vandringen

Sträckan

Annapurna Circuit är en mycket känd led som går från Besisahar i öster till Pokhara i väster i en vid båge norrut runt Annapurna-massivet, med flera toppar på över 8000 möh.Omkring 50 000 personer går leden varje år. Leden följer dalgångarna. Högsta passet Thorong La ligger på 5400 m och många höga topparsyns från leden. För hela turen beräknar man tre veckor, inklusive extra dagar för att vänja sig vid höjden. Vi gick från Bulbuhle (cirka 800möh), som ligger där vägen tar slut någon timmes bussfärd från Besisahar, till Manang, 3500 möh. Tillbaka vandrade vi samma väg. Ungdomarna gick dessutom en dagstur från Bragha nära Manangupp till en sjö (Ice lake) på 4600 meters höjd.

 

Vägen

Vi gick på stigar som ledde från en by till nästa. De var oftast lättgånga, ibland steniga och många gånger branta. Vissa partier gick vi istället längs den väg som nu byggs och som kommer att leda från Besisahar till Manang när den blir klar. Den byggs i delvis mycket svår terräng för trafik med jeep. Vägen används där den finns av motorcyklar, traktorer och en del jeepar. På några platser är den utsprängd i lodräta jättehöga bergssidor. Broar och långa sträckor saknas ännu.

 

Terrängen, bergen

Vi följde två stora floddalgångar som ibland var smala med höga branta sidor, ibland bredde ut sig mer och gav plats för odlingar på bergssluttningarna. Hela tiden hade vi höga berg runt oss. Vi gick över floden på flera broar från ena sidan av dalen till den andra, för att följa stigen. Broarna är hängbroar som kännssvindlandeatt gå över till en början. Vi vande oss.

Långa stunder – ibland hela dagarna – såg vi de allra högsta topparna, bland dem Annapurna II, III och IV, Manaslu, Pisang Peak, LamjungHimal. En enormt lång och hög förkastningsbrant (?) som kallas "Gatewaytoheaven" hade vi i sikte ett par dagar.Där vandrar själen vidare efter döden mot himlen. Från Ice Lake (4600 möh) ovanför Manangser man ännu större delar av massiven och fler toppar än från dalen. Dessa underbara utsikter är oförglömliga!

 

Byarna och folket

Byarna ligger ganska tätt, vi passerade flera varje dag. Stigen övergår i bygata, ibland stenlagd. Det finns enkla hotell och restauranger i varje by. Det finns alltid någon som förstår och pratar engelska, som kan hämtas vid behov.Skolor finns för alla de många barnen, som ibland fick gå till grannbyn för att komma till sin skola. För college – gymnasium – får barnen åka till Besisahar och komma hem på helgen.

I vissa byar råder byggboom och flera hotell byggs i hopp om att vägen ska föra med sig mer affärer. Elektricitet finns men stängs ofta av. På en del ställen finns små lokala elverk. Byarna fick mer tibetansk och buddistisk karaktär högre upp, med fina portar, många gompas, bönerullar och böneflaggor.

 

Vädret

Vi hade fint väder alla dagar utom en, men inget regn. Solen står högt på himlen och det blir varmt på dagarna. På natten var det svalt. Några av oss gick i shorts de varmaste timmarna på de lägre höjderna. Lunch åt vi ute i solen hela vandringen. Ju högre upp vi kom desto kallare blev det och vi satt inomhus och åtmiddag. Över 2000 möhfanns kamin i matsalen på hotellen. Den tändes upp på kvällen men inte på morgonen. När det var som kallast sov några av ossmed dunjackan på i sovsäcken. Marken var frostig på morgonen och vi åt frukost med alla varma lager på oss. Det blir ljust vid halvsju på morgonen och mörkt vid sju på kvällen.

 

Växter och djur

Variationen är stor. På de lägsta höjderna finns tropisk eller subtropisk växtlighet med vackra blommor som julstjärnor. Det växerbambu, bananer och majs. Ris odlas ända upp mot 2000 möh. Bergssidorna är vackert terasserade för risodlningen, ibland ärterassernabara ett par meter smala. Nepal är det land i världen där ris kan odlas på de högsta höjderna. Högre upp vandrade vi genom stora skogspartier med rhododendron. Tall och gran vidtog och följde med upp mot trädgränsen, som vi närmade oss på de högsta höjderna.

Ett starkt surr av syrsor påminde oss om Medelhavsklimat den första dagen och vi såg apor. Överallt i byarna finns höns, ankor, hundar, katter, får, lamm, getter och kor. Ibland hästar.Högre upp jakar, som bara lever på över 3000 möh. Mulåsnor i långa karavaner sköter det mesta av transporterna.

 

Vandrandet

Vi övernattade i byarna Bhulbule, Ghermu, Tal, Timang, DhukurPokari, Bragha på väg upp och Lower Pisang, Chame, Tal, Ghermu på väg ner.Stigen var trevligare att vandra än vägen. I allmänhet var det lätt att hitta den rätta stigen. Ett par gånger tog vi fel och gick omvägar eller hittade inte stigen och fick ta jeepvägen istället. Vi förlorade som mest ett par timmar när vi valde fel sida av ett parti där floden brer ut sig i närheten av Tal på vägen ner.

Uppförsbackarna tog på krafterna, ibland kan det vara 100 höjdmeter brant uppför utan avbrott. En dag gick vi 1000 höjdmeter upp "netto", men vid det laget hade vi utvecklat vår teknik. Vi mötte inte så många andra vandrare, men de vi pratade med kom från hela världen.

Vi träffade på många andra på vägen: skolbarn som var på väg till eller från skolan och boende i byarna. Man hälsar oftast på mötande: "Namaste" i alla tänkbara tonlägen och melodier.

Många av de vuxna bar bördor, ofta i en stor korg på ryggen som bars i band runt huvudet. Högre upp där vägen inte är klar går många bärare med transporter, ofta skrymmande och/eller tunga bördor. De tyngsta bestod av långa och breda hopbundna plankor som bars uppför dalen. De bärs vertikalt i öppen terräng men i skogen horisontalt och måste då manövreras på snedden för att komma fram på stigen. Det måste vara ohyggligt jobbigt. Här och där fanns viloställen för bärarna, med avlastningsplatser.Mulåsnekaravaner är vanliga och de hålls i schack av en förare. Han använder olika rop för att styra upp åsnorna. Koflockar får man tränga sig förbi.

 

Maten

Matsedeln var sig lik från ena ställe till det andra. Bröd, ris, nudlar och pasta kombinerat med ägg, kyckling, ost och grönsaker, momos. Tibetanskt bröd (friterat), rösti till frukost, dal bhat (ris, linssoppa, potatiscurry), momos och friterade äppelskivor blev vi förtjusta i. Maten lagades från grunden, vilket betydde lång väntan, ibland över en timme. Vi lärde oss att beställa middag innan vi installerade oss och frukost kvällen innan.

Vatten går att köpa i vissa byar där vatten renades i lokala anläggningar. Vi använde också vattenreningstabletter för att rena vatten som vi tog vid tappställen i byarna.

 

Speciella händelser

Vi hade sällskap en lång stund med en mulåsnekaravan som rymt från sin förare. Mulåsnorna var oroliga, bråkade sinsemellan och sprang förbi varann. Ibland stannade upp helt eller la sig ner. Vi hade svårt att passera dem eftersom de är snabba men vi kunde inte heller fortsätta bakom dem. Det var obehagligt eftersom åsnorna verkade kunna springa på eller knuffa oss. Vi insåg hur viktig föraren är för att hålla ordning på karavanerna.

 

Vi var de enda gästerna på hotellet i Lower Pisang förutom en tystlåten hippie från någonstans i världen som hade dröjt sig kvar och satt i köket. Hotellet drevs av en trevlig familj. De höll på att bygga ut sitt traditionella stenhus med en tillbyggnad i trä som var så illa byggd så att det blåste in genom debreda springorna mellan plankorna. Familjen bestod av en äldre kvinna, hennes två vuxna söner, en svärdotter och en liten baby på 1 månad. Mamman visade oss stolt sin lilla baby, som hon hade fött hemma med svärmodern som enda hjälp. Den enda som pratade engelska var den äldre kvinnan.

 

Oftast väntade man vid de smala hängbroarna för att undvika möten. Vid en riktigt lång bro i en av byarna var det mycket folk på båda sidor. Samtidigt skulle man ta över en liten flock kor, två och två. Vi väntade tills det verkade fritt och gav oss iväg, men upptäckte när vi var mitt på bron att två kor gav sig ut på bron från andra sidan. Mötet var oundvikligt. Kofösarna ropade åt oss att hålla oss undan och korna höll hög fart.Vi pressades av korna mot vajern och det skyddande metallnätetmed ryggsäckarna hängande över forsen långt under oss. Det kändes otäckt men gick fort.

 

När vi kom fram till hotellet samma kväll pågick ett bröllop i närheten. Den stora festen hade hållit på länge men musiken och dansen fortsatte och brudparet var kvar. De satt stilla i sina vackra kläder och mottog gåvor, mest i form av pengar, tills mörkret bröt in och festen slutade.

 

Gerd

 

 

Här nedanför är några bilder från vandringen. Klicka för störra bild.

klicka på bilderna för att förstora

Biva möter oss på flygplatsen vid ankomsten

Bivas mamma har lagat middag åt oss

Engelska alfabetet sitter uppe på tavlan i en av småklasserna. Engelska finns med på schemat för alla

Grönsaker och vilda djur – engelska ord

Femåringarnas klassrum är tomt medan eleverna övar på skolgården inför Parents' Day

Barnens teckningar i sjuåringarnas klassrum

Repetition på skolgården inför Parents' Day

Biva på sitt kontor

Biblioteket

Skolorkestern över inför Parents' Day

En av klasserna över sång inför Parents' Day

En av klasserna med sin lärare och Gerd

Vi välkomnas till Parents' Day av små elever i vackra dräkter och lärare i saris och får blommor och kransar

En av elevgrupperna på scenen. LTU finns med på kulissen i bakgrunden. Parents' Day

Vi vinkar av Birendra, Biva och sonen Binayak på motorcykeln